Jag brukar ju vara ute och jogga ibland, tanken är ju att jag ska ut i alla fall 2 gånger i veckan... Men det har bara blivit 1 gång i veckan, alltid något.
Men jag tycker ju inte att jag springer tillräckligt fort, eller tillräckligt långt. Ändå vet jag ju att jag inte borde fokusera på det utan bara vara glad över att jag orkar springa flera kilometer utan att stanna. Men det är svårt att inte fokusera på tiden! Ändå springer jag bara för min egen skull och jämför mig bara med mig själv, likt förbannat kommer tankarna om att jag inte presterar tillräckligt. Aldrig presterar jag tillräckligt! Det verkar vara ett genom gående tema i livet. Att prestera! Varför ska vi hela tiden bli bättre? Helst vara bäst på allt jämt och orka hur mycket som helst.
Det är ingen som kommer gratulera mig för att jag kan springa flera mil jätte fort. Det är bara för min egen skull, men varför bryr jag mig om det? Inte skulle jag väl bli lyckligare om jag sprang 2 mil på 6min/km? När jag bara kan nöja mig med 5km på 6,30 min/km, det måste ju inte gå jätte fort.
Det måstes ingenting! INGENTING!
Varför denna förbannade stävan hela tiden?! Jämt jämt jämt ska man bli bättre bättre bättre. Varför?!
För vems skull?
Vem blir lyckligare av detta?
Ingen!
Allra minst jag själv.
Även om jag skriver det här, säger det till mina vänner och försöker intala mig själv att det är skit bra som det är, så kommer jag ju likförbannat titta på telefonen nästa gång och försöka springa längre och snabbare.
En vacker dag kommer det stå en vägg där och då är det bara att hoppas på att jag inte fått upp tempot så pass att det inte går att bromsa innan kraschen är ett faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar