En måltid i taget.
Om jag inte vill äta socker så behöver jag inte äta socker.
Förut tänkte jag en måltid i taget, denna måltiden tänker jag inte äta kolhydrater. För det är faktiskt nu vi lever, fokuserar man på aldrig mer är det dömt att misslyckas. Tror det är det som gör att jag trillar dit gång på gång.
Tänker jag en måltid i taget så gick det bra, sen blev det till en vara, en rutin att min mat ser ut så här och jag mår bra i det. Efter ett par månader kommer tankarna, de dumma tankarna som ifrågasätter varför jag inte ska få äta pasta, bröd och kakor som alla andra. Vilket gör mig väldigt upprörd och det slutar med att jag tar en bit, och en bit går bra, det går lätt att gå tillbaka, triggar inte. Men det i sig gör att jag tar lite till, för förra gången gick ju bra också blir det mer och mer tills jag inser att nu sitter jag i sockerfällan igen. Det är bara att börja om, vilket inte är så jätte svårt längre, ett par dagars sötsug och sen är det över. Men det svåra är att inte trilla dit igen, att motivera sig varför jag gör detta.
Förut var det vikten som var en stor motivation, att jag fortsatte gå ner i vikt, nu gör jag inte det på samma sätt längre. Antagligen för att min vikt är normal och min kropp mår bra.
Då hamnar fokus helt plötsligt någon annanstans och det gör ju det hela mycket svårare, att behålla rutinerna och inse att jag måste fortsätta äta så här för att bibehålla hälsan, för att inte få ont i magen eller hela tiden känna sötsug och vilja äta konstant.
Jag tror att jag måste fortsätta tänka "en måltid i taget", att det faktiskt är hemligheten bakom att klara av detta och dessutom inte falla för grupptycket. Bara för att mina vänner väljer att äta kolhydrater och tycker att jag är löjlig så är inte mina matvanor mindre värda än deras!
Framför allt är det viktigt att inte gå hungrig! Blir du hungrig är det svårare att stå emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar