Alla ställer sig olika till beroenden, jag har alltid varit den som undvikit beroenden till det yttersta. Jag har tänkt att beroenden är psykiskt och sitter i huvudet och allt som sitter i huvudet kan jag kontrollera. När jag var i tonåren försökte jag till och med dra det till det yttersta (mest för att se om det gick) genom att sluta äta mat så ofta eftersom jag ansåg att min kropp inte ska ha kontroll över vad jag vill. Vilket ju så klart inte fungerade, mer än någon dag i mellan åt och nu idag klara jag inte ens det, anorexia finns helt enkelt inte i mina gener (tur det!). Sen har jag försökt sluta ta min astmaspray vid ett fler tal tillfällen, men det går inte heller så bra. Den här veckan har jag lyckats trappa ner den (av snålhet, för att jag inte vill lägga mina pengar på sånt) så just nu tror en del av mig att jag kommer kunna sluta med den helt. Fast innerst inne vet jag att det inte går och att jag i dagarna kommer behöva köpa en ny spray.
Det jag funderar är hur andra personer ställer sig till beroendet rent allmänt. Det är uppenbarligen många som inte är så värst orolig över att vara beroende av saker. Jag förstår bara inte hur man kan acceptera att hjärnan tror att kroppen vill ha något som jag inte vill att den ska ha. Tänk vad dessa beroenden kan ställa till med, tänker folk aldrig på konsekvenserna? (Jag har också fått ta konsekvenser över ageranden som inte alltid varit de bästa.) Men att självmant skaffa sig ett beroende det förstår jag mig inte på. Sen kan man väl så klart må så dåligt att man inte orkar bry sig om livet längre och vad som händer med kroppen. Men alla mår ju inte dåligt för jämnan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar